Tobbe Helin
Redan som ung kom jag i kontakt med Göteborgs Herpetologiska Förening, GHF, något som skulle påverka och bli betydelsefullt för hela mitt fortsatta liv. Det var en tidig skola som väckte ett intresse inom flera ämnen av naturvetenskap, men även humaniora, då språk och inte minst de vetenskapliga fackuttryck och ordelement som finns inom herpetologin. GHF höll möten på Naturhistoriska museet i Göteborg och i en nedsläckt sal lyste diabilder upp en vägg och visade djur, skogar, blommor och vyer från fjärran breddgrader. Snart fick jag även arbete på Akvariet i Göteborg, som vid denna tidpunkt kanske var det enda offentliga terrariet i landet? Här fanns arter från jordens alla hörn, inte minst den världskända alligatorn Smilet, som lär ha kommit till Göteborg redan 1933.
I mitten på 80-talet tog jag på mig arbetet som redaktör för Snoken, då ett helt manuellt arbete. Rubriker sattes med gnuggbokstäver. Snoken kom först ut som ett medlemsblad för GHF, med klichétryck och i A5-format. Då Sveriges Herpetologiska Förening bildades, slingrade Snoken vidare och blev en rikstidning under namnet Nya Snoken - och är fortsatt i livet ett drygt halvsekel senare. Nu i helt i fyrfärgstryck (även om jag själv ibland har svårt att läsa text på en bakgrundsplatta i färg).
Efter redaktörskapet fanns och finns skrivintresset kvar i allra högsta grad och jag skrev böcker om hållande och skötsel av ormar i terrarium samt ett antal artiklar till Snoken. En artikel handlade om kaniner som man kan föda upp både till stora ormar men även till sitt eget middagsbord.
Genom föreningslivet fick jag nya kontakter och chansen att komma ut i världen för fältarbete. Jag kom till Tasmanien för att studera snöskink på toppen av Mt. Wellington med Mats Olsson och till Rodos och dess agamer tillsammans med framlidne Jon Loman från Lund, men även stinkpadda på Måseskär. Och en rad olika fältarbeten efter det fram till dags dato. Den art som fascinerat mig mest, och som jag har ett alldeles speciellt förhållande till är sandödlan. En art med stort utbredningsområde och en av våra inhemska arter som har förekomster så långt upp i landet som Dalarna, där jag arbetat med den i fält.
Terrariehobbyn är svår att värja sig för i ett land där säsongen är kort. Under en tid hade jag 70 terrarier och flera hundra individer av ormar och ödlor. En omfattade verksamhet som samtidigt blev en betydande del av försörjningen. I backspegeln är det nästan absurt att tänka att en kull ägg av diamantpyton kunde motsvara en årsinkomst. Att hålla kräldjur i terrarium har gett oss kunskap om deras biologi som säkert kommit till nytta i t ex bevarandepprojekt. Något man kan dra nytta av då man vill ge en art hjälp att etablera sig i ett område eller liknande.
I skrivandes stund sitter jag på en servering i Macinaggio, som ligger på Korsikas östkust nästan helt uppe på toppen, och har genomfört ”Two hands and 30 minutes” med en plastkasse från Hemköp. Glädjande nog är stränderna relativt rena, men en påse fyller man lätt med olika plastförpackningar. Det tog mer än 30 minuter beroende på att stranden kryllade av färgglada och ytterst kvicka Podarcis tiliguerta.
Mitt föredrag kommer att handla om hållande, skötsel och förökning av diamantpyton, Morelia s. spilota. Vad man skall tänka på och några enkla tips för övervintring, inkubering av ägg och uppfödning av ungar.
Väl mött i oktober!
